I en skiljaktig mening kan vi utläsa på vilka punkter som sitsen i HD tycker olika. Å ena sidan påverkar en skiljaktig mening praxisvärdet av ett avgörande och kan skapa en osäkerhet om vilken vikt som bör läggas vid prejudikatet. Å andra sidan tillför en skiljaktig mening viktiga nyanser, och kan till och med utgöra ett förtydligande, av majoritetens ståndpunkt. Den relativt skrala praxisbildningen på civilrättens område talar kanske för att skiljaktiga meningar bör spela en större och viktigare roll i den rättsliga diskussionen än vad som är fallet idag? Hur det än förhåller sig med den saken kan vi i ett nytt avgörande från HD få ledning – kanske inte bara genom majoritetens motivering och bedömning utan även av den skiljaktiga meningen – i fråga om jämkning av en avtalad ansvarsbegränsning.
Domen meddelades den 11 maj 2022 i mål nr T 3131-21 och avser en skatterådgivares ansvar för lämnad rådgivning samt, såvitt nu är av intresse, huruvida rådgivarens ansvarsbegränsning var oskälig och därför skulle jämkas enligt 36 § avtalslagen. Majoriteten i HD fann inte skäl att jämka men två av rättens ledamöter var av en annan åsikt.
Käranden i målet, tillika uppdragsgivaren, hade gett en skatterådgivare i uppdrag att utreda förutsättningarna för en s.k. underprisöverlåtelse av en bostadsrättsförenings fastighet till ett aktiebolag i kärandens koncern. Enligt uppdraget skulle skatterådgivaren även bedöma om en sådan överlåtelse kunde genomföras utan några negativa konsekvenser, framför allt i skattehänseende.
Skatterådgivaren lämnade råd innebärandes att det fanns en möjlighet att ansöka om uppskov med lagfartsavgift så länge som fastigheten ingick i koncernen, förutsatt att det förelåg ett koncernförhållande mellan bostadsrättsföreningen och det bolag som förvärvade fastigheten.
Fastigheten överläts. Därefter meddelade emellertid Lantmäteriet att något uppskov inte kunde beviljas, eftersom fastigheten hade överlåtits av en bostadsrättsförening och bedömningen gjordes att en sådan inte kan ingå i en koncern i den mening som avses i uppskovsregleringen.
Käranden krävde skatterådgivaren på skadestånd motsvarande stämpelskatten om ca 1 500 000 kr. Skatterådgivaren invände bl.a. att parterna avtalat om en ansvarsbegränsning uppgående till ca 444 000 kr. Enligt villkoret gällde begränsningen inte om skadan orsakats genom uppsåt eller grov oaktsamhet.
Vid bedömningen om skatterådgivaren hade varit oaktsam konstaterade HD bl.a. att när uppdraget aktualiserar rättsliga frågeställningar får aktsamhetsbedömningen främst riktas in mot den metod som rådgivaren har använt sig av, och att det avgörande inte är huruvida den rättsliga bedömningen står sig vid en senare prövning utan om rådgivaren grundat sin bedömning på en fackmässig undersökning av rättsläget. Det får också betydelse om rådgivaren har presenterat rättsläget på ett rättvisande sätt, med välgrundade påpekanden om eventuella osäkerheter, så att uppdragsgivaren får ett korrekt underlag för sitt eget beslutsfattande.
HD fann det utrett att skatterådgivaren inte hade undersökt rättsläget närmare utan att hen – med sin långa erfarenhet på området – utgick från att den aktiebolagsrättsliga definitionen av ett koncernförhållande gällde i det aktuella fallet och att det därmed inte fanns något hinder för uppskov med stämpelskatt. HD fann att skatterådgivaren i och för sig hade goda skäl för sitt antagande men att det rörde sig om en utpräglat udda situation där ledning saknades, varför rådgivaren hade att räkna med risken för att ett uppskov inte skulle komma att beviljas. Vidare borde kärandens specifika önskemål om undvikande av negativa skattekonsekvenser föranlett en närmre utredning av saken och rådgivaren borde i varje fall inte ha lämnat besked som måste uppfattats så att uppskov skulle komma att medges. HD bedömde att skatterådgivaren hade agerat oaktsamt, dock inte grovt oaktsamt, vid sin rådgivning. Skadan bedömdes motsvara utgiften för stämpelskatten.
Frågan därefter var om den avtalade ansvarsbegränsningen – vilken gällde vid oaktsamhet men inte vid uppsåt eller grov oaktsamhet – var oskälig. Sitsen i HD var i stort sett enig om hur en sådan oskälighetsbedömning bör göras; nyanserat och på sakliga grunder, med viss återhållsamhet eftersom paragrafen främst är ägnad för konsumentavtal. I kommersiella avtal, i vart fall mellan jämnstarka parter, krävs väsentligt mer för att villkoret ska anses oskäligt. Vad gäller just villkor om ansvarsbegränsning bör bedömningen vidare ta sikte på om villkoret innebär en orimlig riskavvägning mellan parterna. Av relevans är också vilket försäkringsskydd rådgivaren kan använda sig av, hur centralt åtagande som har åsidosatts samt nivån på takbeloppet och kostnaden för tjänsten i fråga. Sist men inte minst konstaterade HD att graden av oaktsamhet spelar en central roll för bedömningen.
Sitsen var enig om att det var till skatterådgivarens nackdel att uppdraget var precist och avsåg det egna specialområdet, att kärnan i frågan var just undvikande av negativa skattekonsekvenser, att den skada som sedermera uppstod var tydlig och förutsägbar, att skatterådgivaren hade möjlighet att försäkra sig samt att takbeloppet framstod som lågt i relation till den överblickbara ekonomiska risken och arvordet för uppdraget.
I den skiljaktiga meningen framhölls att det för bedömningen också kan vara av betydelse om den friskrivande parten är en kvalificerad aktör på området samt om ansvarsbegränsningen återfinns i ett standardformulär som tagits fram av uppdragsgivaren och som uppdragstagaren mer eller mindre har att godta. Minoriteten ansåg att vikt borde läggas vid att skatterådgivaren var en kvalificerad aktör på området som åtagit sig ett precist uppdrag på det egna specialområdet samt att villkoret fanns bland en rad allmänna villkor framlagda av skatterådgivaren och som inte varit föremål för diskussion mellan parterna. Majoriteten å sin sida konstaterade att det – i aktuellt fall – inte borde ges någon större betydelse att villkoret återfanns i allmänna villkor och inte hade varit föremål för någon individuell förhandling. Huruvida majoriteten ansåg att skatterådgivarens kvalifikationer var av relevans för bedömningen framgår inte direkt av skälen.
Medan majoriteten konstaterade att oaktsamheten varit begränsad ansåg minoriteten tvärtom att den var klandervärd. Majoriteten fann följaktligen att ansvarsbegränsningen inte var oskälig, varför skatterådgivaren dömdes till att enbart utge det avtalade takbeloppet. Minoriteten ansåg att villkoret skulle jämkas och att skatterådgivaren hade att ersätta käranden för den faktiska skadan.
Den skiljaktiga meningen till trots visar avgörandet tydligt vilka aspekter som bör beaktas vid bedömningen om en ansvarsbegränsning är oskälig enligt 36 § avtalslagen. Tydligt framgår också att nivån av oaktsamhet är av central betydelse för den bedömningen. Utrymmet för vilka misstag en rättslig rådgivare kan begå – utan risk för att en ansvarsbegränsning jämkas – finns det däremot anledning att även fortsatt argumentera kring.
