Utgången i folkomröstningen rörande Storbritanniens medlemskap i den Europeiska Unionen – Brexit – har det redan skrivits mycket om och mer väntar. Men hur kan livsmedelsområdet där merparten av verksamheterna är styrda av EU-lagstiftning komma att påverkas?
Storbritanniens Högsta Domstol – Supreme Court – ska inom kort pröva den brittiska regeringens överklagande av beslutet från High Court som innebärande att den brittiska regeringen inte efter eget gottfinnande kan utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget som betraktas som den enda vägen att lämna EU. Parlamentet måste först säga sitt och ge regeringen ett ”go ahead”. Den 5 december inleds förhandlingarna i Högsta Domstolen. Dom väntas i början av 2017.
Skälet till allt detta är att EU-medlemskapet vilar på lagstiftning antagen 1972. Regeringen kan inte hursomhelst upphäva lagstiftning. Därför måste Parlamentet rycka in. Regeringen står fast vid sin tidsplan om att inleda utträdesprocessen i slutet på mars 2017. Om Högsta Domstolen avslår överklagandet och går på samma linje som the High Court kan emellertid processen i vart fall försenas. Detta kan resultera i att regeringen också måste presentera lagstiftning som upphäver den nuvarande The European Communities Act – inte bara en enkel omröstning alltså utan en genomförd lagstiftningsprocess. Dessutom ska nu också Skottland och Wales kunna intervenera i processen i Högsta Domstolen d.v.s. gå in i processen och föra sin talan i domstolen – något som gett skottarna låt vara en svag strimma hopp om att kanske medges rätt att lägga in sitt veto mot ett beslut att sätta igång processen!
Det pikanta i soppan är att en majoritet av Parlamentets ledamöter är, efter vad som sägs, för att stanna. Folkomröstningen var rådgivande och alltså inte bindande, men det är klart att det krävs ett betydande politiskt mod att gå emot ”folkviljan” som kom till uttryck i folkomröstningen även om man har den bästa av motiveringar. Detta särskilt som, om parlamentsledamöterna ska använda utgången i sina respektive valkretsar, så ska flertalet inte rösta mot Brexit (motsvarande 63% av valkretsarna röstade för Brexit). Medges Skottland rätt till veto så kan man åtminstone skylla på dem…
Men vad blir det av det hela? Nyligen deklarerade 60 konservativa parlamentsledamöter att man vill ha en ”hard brexit” d.v.s. att man lämnar den inre marknaden (single market). Det har också från andra håll laborerats med en rad varianter – en norsk lösning, en schweizisk lösning, en kanadensisk lösning och till och med en mexikansk lösning. Den norska och den schweiziska är tveksamma eftersom detta innebär att man kvarstår i den inre marknaden med de fyra friheterna för varor, tjänster, kapital och, den för britterna kritiska, individer. Man underkastar sig också ett överstatligt system i det att man tvingas anta lagstiftning antagen i Bryssel, utan att ha kunnat utöva något inflytande, man tvingas leva med en ”kommission” (EFTA Surveillance Authority) och en domstol (EFTA Court). Inte särskilt aptitligt om man tillhör den hårda falangen. Idealet är ett avtal där man får russinen i kakan eller som Boris Johnson uttryckte sin preferens att äta kakan och ha den kvar. Detta får man sannolikt inte framgång med i förhandlingarna. Sanningen är att ingen vet vad den brittiska regeringen siktar på. Men det är ju några månader… eller år kvar… EU:s förhandling med Kanada om CETA tog sju år. Grönlands utträde tre.
Brexit på livsmedelsområdet
På livsmedelsområdet är merparten av verksamheterna styrda av EU-lagstiftning. Denna kommer sannolikt inte att ändras i närtid eller slängas över bord även om den när två-årsperioden är över, eller snarare förhandlingarna mellan EU och Storbritannien är slutförda, formellt upphör att gälla i Storbritannien. Antingen regleras förhållandet mellan EU och Storbritannien genom avtal (det mest troliga) eller hamnar vi i ett rättsligt vakuum. Dessutom ska Storbritannien återgå till att vara enskild medlem i WTO vilket kommer att kräva åtaganden och säkerställande av vissa minimistandarder för förhållandet till EU och andra medlemsstater inom WTO. De handelsavtal som Storbritannien varit part i som medlem av EU måste förhandlas om. Detta kan formellt ske först efter det att Storbritannien lämnat EU.
Att ändra livsmedelslagstiftningen som idag gäller i Storbritannien och som har sin grund i eller utgör EU-lagstiftning är givetvis en omfattande process och ligger måhända heller inte högst på listan av prioriteringar. Detta gäller särskilt den lagstiftning som baseras på direktiv – ex vis vilseledande marknadsföring, produktsäkerhet, läkemedel och medicintekniska produkter och leksakers säkerhet. Dessa direktiv är implementerade i Storbritannien genom brittisk lagstiftning.
Värre är det med förordningarna som exempelvis Informationsförordningen, förordningen om nya livsmedel, förordningen om näringspåståenden och hälsopåståenden, tillsatser förordningen om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, kosmetika, kemikalier och Eco-design. Förordningar gäller i medlemsländerna utan implementering genom nationell lag och här finns således formellt sett inte någon brittisk lagstiftning.
Det mesta talar för att lagstiftningen inklusive förordningarna kommer att gälla tills att annan lagstiftning kommer i dess ställe. Ska man tänka sig ett förhållande till EU innebärande möjlighet att sälja produkter på den inre marknaden så kommer man sannolikt att behöva införa lagstiftning som medför att den livsmedelsstandard som EU kräver vad gäller säkerhet, sammansättning, märkning m m upprätthålls. Detta torde gälla för samtliga aspekter med betydelse för livsmedel från ax till limpa, eller jord till bord och inbegripa hållbarhetslagstiftning. Indirekt kommer man också här att bindas av de så förhatliga institutionerna EU-Kommissionens och EU-domstolens beslut och domar. Återigen utan att ha inflytande över vare sig den ene eller den andre. Nu har man ju i vart fall representanter i respektive. Staters suveränitet har också sina gränser på en global marknad.
Ett område där det i vart fall viskas om att den nuvarande brittiska tory-regeringen kan tänka sig avsteg från EU är GMO. Här kan tänka sig är att den brittiska regeringen närmar sig USA och accepterar GMO i större omfattning än som nu godtas i EU. The konservativa brittiska regeringen är närmast för att tillåta genmodifierade livsmedel utan större motstånd. Detta betyder sannolikt omfattande handel med USA, kanske företrädesvis i en riktning, men inte lika mycket med EU. Man kan också tänka sig en mer ”amerikansk approach” på andra områden med lättnader för livsmedelsindustrin i den mån det finns några. Men återigen det ger inga poäng på kontinenten.
Storbritannien har också under sitt medlemskap varit den naturliga porten till EU för framförallt anglosaxiska länder – läs USA och Kanada. Språket och den gemensamma historien har gjort denna koppling naturlig. Den rollen står också på spel. Vem vet, Irland kanske kan räkna med en annan ställning och roll i den transatlantiska handeln med EU?
Texten är skriven av Magnus Friberg vars branschkompetens bl.a. omfattar läkemedel, life science och livsmedel.
