Vilka krav som ställs på kreditprövning i samband med konsumentkrediter slits i förvaltningsdomstolarna. Magnus Friberg, partner hos Gulliksson, har under många år bistått näringslivet med rådgivning avseende de juridiska förutsättningarna för företagens marknadskommunikativa åtgärder både generell och produktspecifik marknadsföring i konsumentinriktade åtgärder samt i business to business. Han har även biträtt klienterna inom immaterialrätt särskilt avseende varumärken, design och upphovsrätt. Läs hans sammanfattning om Konsumentverkets överklagan av Kammarrättens dom gällande H&M:s kreditprövning.
”Hur ska kreditprövning genomföras har varit frågan i ett antal mål där Konsumentverket bland annat fört talan mot H&M. Konsumentverket ansåg inte att H&M hämtar in tillräckligt med uppgifter för att kunna avgöra om konsumenterna klarar av att betala tillbaka. Uppgifterna omfattade bland annat inte konsumenternas aktuella inkomster, utlägg och samtliga krediter. Konsumentverket utfärdade en varning till vilken också kopplades en sanktionsavgift på 8 miljoner kronor.
Ärendet överklagades till Förvaltningsrätten som gav Konsumentverket rätt även om man sänkte sanktionsavgiften till 6 miljoner kronor. H & M använder vid sin kreditprövning en så kallad scoringmodell där samtliga uppgifter som förekommer i kreditupplysningsregistret vägs samman. Därefter görs en prognos över konsumentens framtida betalningsförmåga genom att uppgifter om honom eller henne analyseras och jämförs med statistiska grupperingar bestående av individer med liknande egenskaper.
Kammarrätten ansåg emellertid inte det fanns brister i kreditprövningen. Man börjar med att konstatera att den tillämpliga lagstiftningen inte anger vilka uppgifter som ska hämtas in. Inte heller att detta måste göras direkt från konsumenten. Det väsentliga är att det är fråga om tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden och att dennes förmåga att betala tillbaka kan bedömas med hög grad av sannolikhet. EU-domstolen har i målet C-449/13 svarat på frågan om de uppgifter från konsumenten också måste verifieras mot andra uppgifter. Konsumentkreditdirektivet som ligger till grund för den svenska konsumentkreditlagen ger enligt domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller om uppgifterna som inhämtats är tillräckliga och om dessa måste verifieras med andra uppgifter. Behovet av uppgifter kan också variera. Man kan ex vis tillåta sig att väga in uppgifter som tidigare erfarenhet av konsumenten. Enbart obestyrkta uppgifter från konsumenten själv räcker inte.
Kammarrätten fann att det i målet inte framkommit något annat än att H&M har som utgångspunkt att driva en seriös kreditgivning. Bolaget har låga kreditförluster och få inkassoärenden. Kreditgivningen har också avsett låga belopp och den rör finansiering av köp av bolagets egna produkter, som ingår i konsumenternas normala levnadskostnader. Mot denna bakgrund ansåg man inte att det var visat att kreditprövningen varit bristfällig. Därmed bortföll också sanktionsavgiften.
Skam den som ger sig! Nu överklagar Konsumentverket Kammarrättens dom till Högsta Förvaltningsdomstolen. Detta gäller förutom H&M även företaget Förskottslön i Sverige AB. KO vidhåller att kreditprövningen sker för lättvindigt. KO menar att Konsumentverket menar att bolagen måste hämta in aktuella uppgifter om konsuments ekonomi innan de kan bevilja någon en kredit. I den modell man använder sig av kan uppgifterna om konsumentens ekonomi kan vara flera år gamla och betalningsförmågan bedöms utifrån statistiska uppgifter.
Frågan är onekligen av intresse för alla bolag som i sin verksamhet erbjuder krediter till konsumenter. Konsumentkreditlagens 12 § är knapphändig.
”Näringsidkaren ska pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Kreditprövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Krediten får beviljas endast om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra sitt åtagande. Vid en ökning av krediten som är väsentlig ska en ny kreditprövning göras.”
Några mer detaljerade krav ställs inte. Samtidigt kan man tycka att uppgifterna i vart fall måste spegla konsumenten aktuella ekonomiska situation. Enligt förarbetena till lagen ska näringsidkaren samla in så många uppgifter att konsumentens betalningsförmåga för krediten i fråga kan bedömas med en hög grad av säkerhet.
Näringsidkaren är i allmänhet skyldig att skaffa sig en helhetsbild av konsumentens ekonomiska situation och uppgifterna ska normalt alltid omfatta konsumentens inkomster och övriga kreditåtaganden. Å andra sidan kanske företagen ska medges en rätt att själva väga kreditrisker med hänsyn tagen till erfarenheter såsom omfattningen på kreditförluster och inkassoärenden. För detta talar ex vis en passus i förabetena angående snabblån:
”Det bör eftersträvas en lagstiftning som leder till att färre får problem med överskuldsättning, utan att i onödan försvåra för kreditgivare och konsumenter som uppskattar och kan hantera lånen.”
Denna princip torde gälla den mesta konsumentkreditgivning – i vart fall lägre belopp och som gäller finansiering av normala levnadskostnader. Vi får se vad Högsta Förvaltningsdomstolen säger.”
Vill du följa fler inlägg och vara med i intressanta diskussioner? Gå med i Gulliksson Marketing Law Network, kontakta Magnus Friberg för inbjudan.
